Bästa julen någonsin

På ett plan så känner jag dåligt samvete om att ha haft den bästa julen i hela mitt liv, men jag vill och måste skriva om den.

Jag har firat jul tre dagar i sträck, så visst är det lite mycket farande fram och tillbaka men i slutänden har det varit värt det.

På torsdagen den 23e så började vi fira julafton hemma i Harstorp med mamma och pappa. I vanligt fall brukar vi ju vara halva julen i Ronneby hos Jennie och andra hälften hos mamma och pappa med Jossan, Chrille, Theo och Dea, men eftersom Jossan skulle jobba hela julafton så tog vi dagen innan.
Någonting med mig är att jag brukar alltid planera min julklappslista och högst upp på listan stod VÄNNER serien på dvd eftersom väldigt många av mina VHS band är sönder. Jag sa att jag vet att denna är dyrare än vad jag normalt brukar få för så jag sa att hela familjen kunde lägga ihop till dem.
Ja jag fick inte direkt vad jag trodde var möjligt. Pappa hade hittat på något jul rim, som jag tyvärr inte har fått ännu utskrivet(han läste på ett papper som han bara hade kladdat ner lite snabbt på). Han bad Chrille om lite hjälp, jag trodde att Chrille och Jossan hade julklappen i deras bil men så var det inte... De kommer inte in med VÄNNER serien, de kom in med en LED TV!!!!! Jag trodde inte det var sant, jag tror fortfarande knappt det. Det är liksom...WOW!!!!!

Igår på julafton så skulle Jonas och pappa komma in och hjälpa till att sätta upp och installera teven åt mig. Överraskningen slutade inte med teven. Överraskningarna bara fortsatte. Jonas, Katta, Robin, Daniella och Tyson gav mig en dvd spelare med blu-ray. Jag var så mållös och är fortfarande. Hur ska jag någonsin kunna tacka alla? Det är helt otroligt.
Hemma hos Jennie var det ännu två överraskningsmoment. Jag stod i valvet mellan vardagsrummet och köket när någon lägger armarna om mig bakifrån. Jag tittar omkring mig och ser mamma framför mig och pappa till vänster om mig. Det var Jonas som höll om mig. Jag trodde verkligen att jag drömde. Teve, dvd spelare och sedan detta. Detta är nog en av de första gångerna som jag verkligen känt mig älskad av honom. Det var inget agg eller negativa känslor. Det bara kändes för bra för att vara sant. Jag har velat att han ska se mig genom hela mitt liv och sätta mig kanske lite på samma nivå av hyllning som han gör med Daniella och Timmy... Jag bara trodde faktiskt att det inte var möjligt mer än i mina drömmar.
Under julklappsutdelningen så fick jag VÄNNER serien. Fattades bara att jultomten skulle komma ner genom en skorsten så skulle jag vetat att jag drömde, men jag tror inte detta är en dröm. Allting har bara känts positivt. För första gången så har jag verkligen inte velat riktigt åka hem eller känt behovet att dra mig undan.

Idag var det sista överraskningsmomentet. Jag åkte till Ronneby för att fira med Annika, Paul, Anton, Malte, Tina, Mats, Olivia, morfar och Gunillas barn. För en stund trodde jag att det skulle bli ansträngt men det blev det inte. Jag kände mig nästan mer delaktig i konversationer med dem än familjemiddagarna.. Jag satt mellan Paul och Mats, vilket de faktiskt till och med bad mig göra. Allting är bara en stor WOW känsla och jag tror att ingen jul kommer någonsin kunna komma i närheten av denna känslan som jag har just nu.
Gunillas barn är helt underbara. Stefan (kommer inte ihåg vad hans tjej heter AJ AJ AJ) och Johanna gav mig till och med skjuts hem till Karlskrona. Visst fick jag julklappar av Annika med familj och Tina med familj..men den bästa gåvan de gav mig var att jag fick följa med och bara njuta. Jag var inte ens en gång rädd, vilket jag varit nästan alla gånger jag träffat Annika och dem. 


Om Paul, Annika, Tina, Masse, Jossan, Jonas, Katta eller vem det nu än är som läser detta så vill jag bara säga att den bästa julklappen jag fick var att vara med utan rädsla och utan att känna sig obekväm.
Ni har alla gett mig en underbar jul och jag bara ler hela tiden. Det är så underbart härligt. Julen är verkligen magisk och det kommer jag aldrig någonsin kunna tvivla på. Mirakel kan hända bara du slutar jaga efter dem.


God jul allihop.

Gick inte som planerat

Igår kom Milla och My hem, men det var inte särskilt lyckat. Vi vaktade inte helt över Stacy och rätt vad det var så hade vi en My och en Stacy i spjälsängen, inte det bästa kanske. Och eftersom vi inte har en grind ännu så var det ett rent helvete med att mata, byta blöja och försöka natta My, men det gick efter en stund.
Men vid tio tiden så började allt gå åt pipsvängen. My var hungrig, behövde byta blöja och sedan var hon hungrig igen. Ingenting fungerade för att få henne och somna. Milla var så trött och vid tre tiden på natten gav hon upp och ringde Tina om råd. Som tur väl var så hade Tina stannat inne i stan ifall att Milla skulle behöva henne. Tack gode Gud för att Tina finns för annars så vet jag inte hur vi hade klarat av detta.
Tina kom och hämtade dem strax efter tre på natten för Milla var så trött att hon fick ont i magen ungefär. Så fort de kommit ut från lägenheten och var ungefär 200 meter från lägenheten så blev My tyst men hon somnade inte förrän vid sex tiden i morse.
Jag hade väl mitt egna lilla helvete med Stacy. När de hade gått så blev hon tokig och skulle springa efter dem även om de redan befann sig långt borta.Jag tror inte jag somnade förrän vid sex på morgonen eftersom att lugna ner hunden är allt annat lättare sagt än gjort.


Okej... nu så ska jag försöka ta och vila lite och sedan ska jag väl ta och städa lite grann.
Få se hur lång tid det tar för Milla och My att komma in i bra rutiner för att kunna sova om nätterna här.


Bye Bye Arrivideci!

Ett litet men stort mirakel

Ja vart ska jag börja?

För tre dagar sedan så hände allting och så snabbt det gick.
Egentligen började det redan på måndag kvällen snart efter Tina hade gått. Vi bjöd henne över på fika för vi var väldigt säkra på att inte Milla skulle få till det datum hon var beräknad. Milla började klaga över fruktansvärda magsmärtor vid nio tiden efter att Tina hade gått.
Jag stannade uppe sent med Milla och tittade på Alive med henne. När filmen var slut trodde hon bara att det var att hon var hård i magen så vid två tiden gick jag och la mig. Klockan var nog åtta på morgonen när jag vaknade av att hon spydde så jag trodde verkligen att det bara var att hon hade ont i magen och kanske lite kunde bero på all nervositeten om när det hela skulle sätta igång.

Klockan nio kom jag tillbaka från promenaden med Stacy och fann henne i svåra smärtor. Det var då jag förstod att det inte var något med hård i magen utan att det var någon form av värkar men eftersom inte Milla trott att det var värkar så kunde inte jag avgöra om det var förvärkar eller de riktiga värkarna. Så vad fick jag göra? Jo jag fick gå på känsla och tiden. När jag upptäckte att det var fem minuter mellan värkarna så ringde jag Tina och sa till henne att jag tror att Milla är på G nu.
Tio minuter senare var Tina här och började ta hand om Milla under tiden som jag pratade i telefon med mödrar vårdcentralen för att avboka den tid Milla hade med sin barnmorska. Under tiden som jag hade kvinnan som jag avbokade tiden med, så passade jag på att fråga om hur vi skulle göra. Hon hörde hur Milla skrek och när jag berättade att Milla hade spytt två gånger så sa hon till oss att ringa till förlossningen med en gång och ta oss in så snabbt som möjligt.
Så jag ringer till förlossningen och förbereder dem på att vi är på väg och sedan ringer jag till ZON taxi. Han var på plats snabbt och vi fick en liten utmaning för oss. Vi var tvungna att få på Milla ett par byxor vilket var lättare sagt än gjort då hennes värkar var nu nere i tre minuter. När vi väl fått på henne byxor så flyger jag nerför trappan och ut till bilen och...ja jag tror jag skrek till honom vad som hände. Han lämnade bilen med nycklar och allt för att hjälpa till.
Med tanke på hur ont Milla hade så hade jag och Tina aldrig klarat av att ta henne ner till bilen själva. Det ironiska med detta är att inte bara hjälpte den här killen till och ta henne ner till bilen men han kände henne också. Tina springer ner före mig eftersom jag måste släppa ut Stacy från det rummet hon var inlåst i och lugna ner henne innan jag kunde ta väskan och springa efter ner till bilen. Jag trodde att jag skulle få panik men måste väl ha agerat på något sätt i ett lugnt sätt eftersom jag lyckades och snabbt lugna ner Stacy, låsa och sedan kuta ner till taxin.

Väl i taxin så sätter killen på varningsblinkisen och han kör, jag tror inte jag vill veta hur fort exakt och inte heller vill jag få honom i trubbel eftersom jag vet inte om man verkligen får använda en kvinna i värkar som en ursäkt. Men oavsett vilket.... om inte det hade varit för honom så hade Milla fött i bilen och inte på förlossningen. 
Vi anlände till förlossningen klockan 11:30 och blev förda till sal 5. Vi bara slängde väskorna på golvet och fokuserade oss nu på Milla till en viss del. 
Eftersom jag trodde att hon inte skulle föda ännu på en stund (så många som sagt att är det ens första förlossning så tar det med stor säkerhet flera timmar innan arbetet verkligen sätter igång) så jag passade på att ringa lite telefonsamtal och när jag var klar går jag in i salen igen och ser hur bebisen var i själva verket redan i full gång med att komma ut. 
Efter detta så minns jag inte allt, men vad jag minns är att jag nog befann mig i chock. Inte hade jag trott att det skulle gå så här snabbt. Jag trodde inte att det jag sett någon minut tidigare varit barnets huvud utan någonting annat, även Tina som är mor själv trodde inte först att det var huvudet.

Klockan 11:41 tisdagen den 13e december 2011 såg och hörde jag någonting fantastiskt. Camilla som är som min egna syster födde en underbar liten ängel som ska heta My Madicken Andersson. Sjuksköterskorna som var med inne med oss; Agnetta och Lena var underbara. Utan dem så vet jag ärligt talat inte hur vi hade lyckats med allting. De hade allting redo för oss, men även de själva var riktigt förvånade över hur snabbt allting hade gått. 11 minuter är nog ett rekord bland försföderskor tror jag, det är så det låtit på de barnmorskor och sköterskor som vi träffat hittills. 

Visst finns det så klart mycket som jag aldrig kommer glömma men det som var störst för min del var nog när jag höll i lilla My och hon nös en sån kraftig nysning och det var då som jag insåg att detta är den lilla som jag sagt god natt till varje kväll under två till tre månaders tid i Millas mage och där var hon nu i mina armar och nös. Precis när hon nös tittade jag upp på klockan. Tiden 12:06 kommer för evigt sitta kvar i mitt minne.

My Madicken Andersson cirka 3 timmar gammal

Jag åkte hem när de hade flyttat henne upp till BB eftersom bara pappan och syskon får komma och hälsa på, men bara tre personer per sal (mamma, bebis och vem modern väljer ha med sig). Milla ville ju ha både mig och Tina där men med lite eftertanke så kom vi överens om att det är bättre med Tina där.
Tina är mamma sedan tidigare som sagt och jag tror Milla behövde det mest. Plus vi hade ju Stacy hemma som måste ut och rastas. Sanningen och säga är den att inte Stacy fått någon ordentlig promenad under denna tiden som vi haft med bebis och göra, men det går inte att göra så mycket åt.
Men Tina skulle på ett möte som hon inte kunde avstyra igår så jag åkte tillbaka in och var med Milla och My hela dagen fram tills klockan sju och tog sedan bussen hem, man kan ju som sagt inte lämna en hund ensam hur länge som helst.
Under den tiden som jag var där igår så kändes det otroligt. Nog för att mina systrar har två barn var men jag har aldrig fått vara riktigt delaktig men Milla låter mig med glädje hålla My hur mycket jag än vill. När jag höll i My och vaggade henne fram och tillbaka till sömns i min famn så satt Milla bara och log.
Det var under tiden som Milla var på toa som jag började sjunga lite för att lugna ner My som det hände en sak. Så fort jag började sjunga så slog hon upp ögonen och tittade på mig precis som om hon kände igen min röst så jag måste nog ha sjungit en hel del under Millas graviditet.

Klockan är nu 14:21 och jag har en lägenhet som måste grund städas för deras hemkomst, vilket vi tror blir imorgon någon gång. Plus att jag ska, förhoppningsvis, ta med Stacy till hundgården så hon får springa av sig en massa massa energi. 

Hoppas jag hinner allting i alla fall...  

   

Ett år

Det är underligt. Ett helt år har redan gått sedan jag och Jason gick skilda vägar. Jag vet att jag gjorde rätt i att lämna honom, men det har verkligen inte varit lätt. Trodde faktiskt att jag gjorde bra ifrån mig, men sanningen var ju en helt annan.
Mitt arbete har fått lida en hel del för det. Jag ville kasta mig in i jobbet igen bara för att få annat att tänka på och se hur bra det gick. Idag väntar jag på att läkaren för öppen vården ska skicka en remiss till mig om tid hos en psykolog. Ja det gick verkligen jätte bra för mig eller hur?

Under den tiden som gått har jag i alla fall hunnit lägga mig själv under förstoringsglaset och vad jag har sett är väl inte direkt det bästa... jag har bara utsatt mig för 'relationer' där jag blivit mer skadad. Kanske gillar jag att vara offret? Men oavsett vilket så har jag fått nog av det där offret. Jag vill inte ha kvar henne, jag vill lämna henne där ensam och eländig och gå iväg rakryggad och stark och inte se tillbaka.



Utöver det där andra så hände två mindre roliga saker idag. Jag skulle träffa en kille efter hans lektion på körskolan var över. Jag blev lite försenad med Stacy och att det blåste som fan gjorde ju inte saken direkt mycket bättre. Men när jag väl kommer dit och står där i stormen och väntar så dyker han inte upp. Jag ringde honom tre gånger bara för att 1) se efter om jag verkligen var vid rätt skola och 2) för att det blåste som fan och varken jag eller Stacy var vidare större fan av det hela.
När jag kommer hem är jag så arg och besviken att han inte svarade, rättare sagt hade mobilen avstängd. Han har fortfarande inte skickat någonting till mig om det hela på varken sms eller facebook.
I alla fall, när jag kom hem här så tog jag tag i disken och dammade och dammsög. Vill ju ha det lite fint här när vi ska pynta julgranen ikväll jag och syster <3, plus göra pepparkakor tehe.


Men nu så ska jag snart ta tag i och sortera tvätten och sedan blir det väl att gå upp på stan och köpa hem glitter till granen och pepparkaksdeg och formar. Hoppas att vi lyckas få det riktigt fint här ikväll och framför allt mysigt. Tror både jag och hon gjort oss förtjänt av det i alla fall.


Skriver nog mer en annan dag.
Ciao!!

Födelsedags tid igen

Då var det dags för ännu ett kalas. Jag älskar min familj, men jag har gränser.
Min gräns går där jag mår verkligen skit dåligt av att vara där med dem och inse att jag är den enda som inte har någon med mig på dessa event. 
För många är födelsedags kalasen inte mer än just födelsedags kalas, men för mig är det som att förbereda sig på en storm i klass med orkan eller tornado i känslor. Jag får i princip plugga på vad alla pratar om. Vad de kan tänkas prata om i alla fall. Jag måste spela till 75% att jag är väldigt intresserad av deras yrken och allting men det är irriterande som fan när de verkligen inte visar det minsta lilla intresse till mig och vad jag gör.
Verkar inte som om de bryr sig om att man har kämpat emot ett handikapp och kämpar för att kunna få ett normalt liv; ett yrke som man brinner för, ett hus, en man som älskar en och barn... 
Allt det som de verkar ta för givet är någonting som jag kämpar för att uppnå.

Undrar sist de behövde kämpa så hårt.
Droppen var i somras när de visade inget som helst intresse till att jag kände Hanna som är mamma till Hugo. Jag stod i tårar för jag kunde inte tro det och för att jag tyckte så synd om Hanna och hennes familj, för att inte tala om stackars Hugo.
Min familj har många gånger sträckt ut hjälpande händer till de som behövt det, men när det kom till att en av mina vänner fick ett barn som var dödligt sjukt så kunde de inte brytt sig mindre. Är det bara jag eller verkar det som om de tar bara och lägger till intresse till deras egna liv?


En sak som berört mig djupt är det faktum att mina systrar är gudmödrar till varandras barn. Jag är inte gudmor till någon och jag ska vara deras syster...
En av mina bästa vänner, de är som systrar för mig, funderade på att göra mig till gudmor. Även om jag inte kanske blir det så betyder det mycket att de hade mig i åtanke. Ingen har haft det tidigare till någonting sådant. Dessa två är som mina systrar, systrarna jag aldrig fick och de behöver mig lika mycket som jag behöver dem i mitt liv. Ni vet vilka ni är, mina älskade systrar, och jag älskar er båda två så mycket.

Okej nu så ska jag ta och läsa lite i en bok och hoppas på att jag har lugnat ner mig lite grann tills vi ska på middagen. Jippie....