Dag 2

Okej så vi är tillbaka där vi började mer eller mindre. 

Jag och Stacy hade väl en hyfsat bra dag fast försov mig rejält (underligt nog så väckte inte Stacy mig). Det första som vi gjorde var att gå på promenad och eftersom jag sovit för länge så gick direkt och la mig på soffan för att vila. Lilla söta Stacy kröp upp och la sig och sov med mig en liten stund. Verkade som om hon var lika trött och seg som jag.

Vid tretiden tog jag vår långpromenad, men tog bara och gick till jobbet där Mick och Kenneth kastade lite boll med henne och hon fick till och med en kanelbulle så det var verkligen omtyckt.

Camilla kom hit vid fyratiden och någon timma senare så var katastrofen framme. Frida hörde av sig och berättade då att deras farmor är döende. Hon hade vetat om det tydligen för en tid eftersom alla utom Camilla var där. Frida hade kontaktat Veronica och Fidde men inte Camilla. 
Den där snorungen kan verkligen göra mig förbannad. 
Anna och Nadja kom här bägge två med cigaretter till henne. Hon må vara gravid men detta var verkligen en krissituation och med krissituationer kommer somliga undantag.

För en timme sedan skickade Milla ett sms och berättade att hennes farmor har gått bort. Önskar att jag kunde göra någonting mer för henne. Detta var verkligen ingen bra dag. Hoppas att morgondagen blir bättre.

Johanna out!!!!

Dag 1

Min första dag med Stacy kunde ju kanske börjat lite smidigare. Eftersom Chris hade glömt hennes leksaksring så hade hon ingenting att leka med här. 
Detta i sin tur höll på att driva mig till vansinne. Hon väckte mig vid klockan sex och klockan sju fick jag inte ligga kvar alls i sängen utan det var bara att klä på sig och gå ut och gå med henne. Inte ens en gång detta hjälpte så ringde Milla och bad henne om pengar så att jag kunde köpa Stacy en leksak. Som tur väl var så hittade Milla en leksak på Cityhallen och nu så har jag lugn och ro, tills vidare i alla fall haha.

Vid fyra tiden så fick jag ta med Stacy på en långpromenad. Vågar inte cykla med henne ännu. Vet inte direkt vart jag kan cykla med henne utan att hon är en fara för trafiken eller mig själv för den delen.
När vi kom hem så var stackaren helt utmattad, vilket var som en fröjd för mig hehe. 

En väldigt trött Stacy

Har precis också pratat med Muhanned. Han har bott hos ett par vänner i D.C. under orkanen Irene. Tack gode Gud för att han är okej. Hans säkerhet har varit det enda som funnits i mina tankar de senaste dagarna mer eller mindre.
Förhoppningsvis så kan han komma online sedan på Oz. Hoppas verkligen det för jag har saknat honom så mycket.

   En dag kan verkligen förändras. Jag började tvivla på om jag skulle klara av Stacy, men det har börjat ta en vändning. Visst, jag är inget vidare förtjust vid att ta henne på långpromenad när det blåser så mycket utomhus men när jag tittade på stegräknaren och kände efter själv så var det värt det.
Om jag kan hålla uppe detta så kommer jag nog med säkerhet att kunna gå ner några kilon. 

Vi får se hur dag 2 kommer se ut. 

Trötta fötter

Det var ett tag sedan jag skrev. Visst har jag haft saker att skriva om men ämnet är väldigt känsligt. 
När jag vaknade upp i morse så tog allt en vändning. Allting och det är en vändning som får mig att le.

Det som är det känsliga ämnet är att jag har utvecklat starka ätstörningar. Jag spyr upp när jag mår illa av maten, vilket är nästan hela tiden. Då jag tänker på hur mycket onyttigheter det är i det jag just åt så bubblar illamåendet upp som på beställning. 
Istället för att få bulimi så har jag valt en annan väg. Jag har laddat ner applikationer till telefonen och en av dem är super bra och gratis. Den räknar dina kalorier, ifall du är osäker på vad du ska äta (om det är bra eller dåligt) så kan jag lätt söka upp det i den och så länge produkten inte hamnar under en röd markering så är det okej att äta/dricka det.
För varje gång jag ska ut och gå, cykla, jogga springa eller vad det nu är så kan jag sätta igång applikationens stegräknare och den visar på karta med GPS vart du befinner dig och hur du har färdats, den visar hur långt du gått, hur många steg, hur mycket kalorier du bränt och så klart under hur lång tid. 
  Denna applikationen är absolut super bra. Så fantastiskt nöjd med den.


Vad som mer gjort min dag så underbar är att jag från ingenstans började dra igenom hela lägenheten. Alla sopor är ute. Hela köksbänken, diskbänken och mikrovågsugnen är rena. När jag ändå är på gång drar jag en igenom sovrummet och byter ut lite saker där inne. Lampan i fönstret är borta och istället är där ett foto på Felicia, min prydnads docka och min prydnads clown.
Blommorna som fanns där inne är nu lite uppdelat. De vita är i en vas med de vita tulpanerna i köket. De lila blommorna tog jag bort från sin kvist och lade i dem lite snyggt med löven i min fina glasskål.
  Mitt teve ställs glasskåp är rensat och där står nu alla mina fina fin glas.

  När jag var klar så kom mamma och pappa med pizza (vilket jag faktiskt får äta för det är markerat med gult). Efter maten gick vi till Blekinge Museum och tittade på Erik Höglunds utställning. Väldigt fascinerande faktiskt. De andra tavlorna som hängde där gav mig själv lite idéer till målningar. 
Det är lite roligt. Jag vet att pappa och mamma gillar just såna utställningar och det är väldigt trevligt att de tar med mig för jag vill ju lära mig. Jag vill sälja mina tavlor och jag söker fortfarande efter vad som kommer att bli min stil. Det är lättare sagt än gjort.
Men att pappa alltid stöttat mig med min kreativitet är inget som kommer som en nyhet. Han har gjort det ända sedan jag var liten. Mamma har nog också gjort det men kanske inte jag har märkt det lika mycket som jag märkt av pappas reaktioner. 

Hur som helst...nu när jag kom hem så ler jag hela tiden. Det känns bra. Någonting känns äntligen bra för första gången på nästan två veckor. 

Fast två saker är negativt. Jag har ont i fötterna eftersom jag har sprungit runt hela dagen vilket motsvarar ungefär 4 timmar.
Det andra som är det största negativa är med Muhanned. Orkanen Irene har slagit emot Maryland hårt. Hela deras lägenhet är vattenfylld. Jag bara hoppas att han är okej, eller ja.. att de är så pass okej som de nu kan bli.

Nähä. Nu så ska jag ta och se efter vad som händer på facebook, prata med Ruben på Oz och sedan spela Sims 3. Jag orkar inte med att fiska idag.

Johanna Out!!!!!!!! 

brist på fantasi...google!

Så jag kanske överreagerade lite tidigare men jag står lite fast vid vad jag sa. Om vi hade kunnat fortsätta med lekarna som vi höll på med när vi var unga utan att någon dömer dig så hade det varit lättare. Kanske vi inte hade alla varit så deprimerade.

Så på gränsen till att bryta ihop av uttråkning vände jag mig till google och sökte på tips på vad man kan göra hemma.
1) Började städa vad som i princip redan var städat. Det var bara lite småplock här och där. 
2) Tog ut soporna.
3)Tog med min punkterade cykel till cykelverkstan. Det blir inte billigt. 600 kronor för två nya däck, en ny slang och för själva arbetet då. Jag trodde jag skaffade cykel för att komma undan sådana kostnader men men, vad kan man göra? Dessutom så är det en engångssumma som förhoppningsvis varar längre än två år.
4) Gick en promenad och tog lite kort överallt där jag gick. Ibland är det underligt vad mycket nytt du ser på gator du färdats hundratals gånger.

Nej nu så väntar min paj som belöning efter en väldigt svettig promenad. Adios!

Man är inte roligare än vad man gör sig?

Det kanske stämmer lite grann, men har du någonsin tänkt på en sak; det var lättare att inte bli uttråkad när du var yngre i jämförelse med när du är vuxen?

När du var liten kunde du ringa en kompis eller bara leka med dina leksaker. När du är vuxen bli allting nästan för verkligt. Du kan inte göra någonting längre utan att det ska kosta en massa pengar bara för att du är just vuxen. Om någon såg dig idag leka kurragömma eller någonting så skulle de alla säga att du hade en skruv lös...
Men vad med oss som kanske inte har råd? Ska vi då så vackert sitta hemma och rulla tummarna medan andra som har råd kan göra allt det där vuxna roliga? Undrar hur många det är som förstår att många i dagens samhälle är deprimerade för att de inte kan vara barn längre utan att någon dömer dem. Jag tror nog inte så många skulle kunna förstå det. 

Senaste gången jag såg några vuxna leka barnlekar så var det nog i serien Cougar Town. De hade ju ändrat lite på den men ändå, det såg ut att vara så kul. En gömde sig någonstans, ringde hem till den de var hos. Efter det så började jakten och den som hittade personen som gömt sig skulle gömma sig på samma plats. Detta fortsätter då fram tills de alla har gömt sig och bara en är kvar och letar. 


Varför kan man inte göra sådär idag utan att någon ser lite dömande på dig? Varför kan vi inte få vara unga ibland vi vuxna vi med? Vem var det som kom på den där dumma regeln om att du får leka tills du är si och såhär gammal och sedan så får du inte göra det mer? 
Är det konstigt att sagan om Peter Pan kom till? Det tror inte jag. Vad jag hade kunnat ge för en dag i landet Ingenstans än en tråkig och mulen dag som denna. 
Usch för att vara vuxen. Usch!

Dagen efter...

Det finns många saker som verkar bra när man gör det, men dagen efter i klart dagsljus så inser du att du kanske borde gjort någonting annorlunda.

Igår så väntade jag, Chris och Milla på Kaj i tre timmar. Han kommer precis när Toscana ska stänga och vi går till Stars and Stripes istället. Vad gör vi där om inte hittar det enda bordet utomhus som har en söndrig gasollampa. Vilken tur eller hur?

Jag rökte för första gången på nästan 9 månader. Idag ångrar jag det. Smaken gjorde nog att bakfyllan blev värre. Men när jag började känna av illamåendet så gick jag och beställde ett glas vatten och började må bättre. När jag kom hem så svepte jag ner ytterligare 3-4 glas med vatten.

Innan jag gick hem så tittade vi in på Michells och tog med en gyros tallrik hem. Mums. Det var gott med lite mat när man inte hade ätit på över 8 timmar.

Men det som var nog det bästa med utekvällen var nog att vi träffade på "John" (jag kommer kalla honom så tills Milla pratat med honom i nyktert tillstånd). "John" sa att han skulle ta sitt ansvar och vara med i bilden som far till Millas barn. När hon gick in så tog jag ett snack med honom och berättade för honom att jag har befunnit mig i en liknande situation som barnet kan växa upp i.

Om "John" säger att han ska vara delaktig så tar han det beslutet för resten av hans och barnets liv och inte som min mamma. Hon sa att hon ville ha kontakt och vara en del av mitt liv, men när jag var 11 år så drog hon sig längre och längre ifrån. När jag var 16 år så var det sista gången på 8 år som jag träffade henne och mina bröder.

"John" verkade ta min historia till hjärtat och jag kunde avgöra att han blev lite arg över och höra hur min mamma betett sig och att han verkligen inte ville låta någon genomlida vad jag har fått gå igenom. 

Så nu är det dagen efter, jag har mått lite dåligt på morgonen och lite ångest men jag tror nog att det värsta är över nu. 

Timmy kom hem hit kanske 1 timme efter att jag kommit hem och sovit över. Tror att jag snart får gå in och väcka honom. Han sa att han behövde gå upp tidigt

och vill inte direkt att stackarn ska behöva stressa. 

En stor stark

Skål!

Bara ser ju bra ut eller hur?

Läppen ser konstig ut

Jag tror att jag vaxade snett igår och lyckades rycka bort delar av skinnet på min överläpp. Hur kom jag fram till detta? Jo därför att det är väldigt markerande rött märke längs med delar av överläppen. Positiva är att jag inte har ont längre haha.

Gott!!!!

Så det är säkert två år sedan jag verkligen var ute och hade roligt med vänner, drack och pratade. Ikväll så ska jag göra just det med Kaj och Chris, hoppas i alla fall att Chris följer med. Vi ska till Millas jobb så det blir väldigt roligt. 
Men mitt problem här är att jag inte har min fru som hjälp med att välja vad jag ska ha på mig ikväll.

Det är farligt att vänja sig vid att ha en person här dygnet runt mer eller mindre; du börjar snart ta dem för givet och när du sitter där i en handduk och funderar på om din garderob duger eller inte så börjar du få smått panik. Haha. 

Jag vill inte gå ut ensam på stan och försöka hitta någonting att ha på mig men det måste jag nog göra. Jag ska inte sminka mig dock. Jag behöver bara några få saker för ikväll;
Ny topp, bomull och öl för att dricka innan för att känna mig ännu finare och mindre misslyckad? Nej bara ett skämt. Men det blir billigare att dricka lite grann i förväg här hemma hehe.
Eftersom jag har tappat bort min fru så måste jag börja göra mig i ordning.

Johanna out!!!!!

Vill man vara fin....

...ja nog fanken heller log jag när den där vax remsan slets bort från min överläpp, så det heter verkligen "vill man vara fin får man lida pin" av en anledning. Männen har verkligen inte en aning om hur lyckliga de är. De har inte heller en susning om hur mycket det svider när man vaxar sig. 

Detta är vad de visar

Ja...det där ser alltid så bra ut till en början, men de som har gjort det ser lite annorlunda ut.

Och detta är ansiktet de inte visar när remsan rycks bort

Förutom att genomlidit en smärtfull process så har dagen varit lugn, lite för lugn kanske. Chris var här igår och hämtade Stacy med sig till Bromåla så jag och Milla hade en väldigt underlig natt. Ingen Stacy som kom och la sig på överkastet eller hos någon av oss.

I morse var det lika dant. Hon brukar vakna, hoppa upp till oss i sängen och krypa under ett täcke och ligga där tills vi går upp.

Vi brukar vänta en timme eller någonting och sedan gå ut och gå med henne, men ingenting av det där fanns här idag. Det är underligt hur snabbt man kan vänja sig vid vissa rutiner.

Men det är på ett sätt bra att hon inte är här idag eftersom jag har tvättid och bästa sättet att få allting tvättat idag är att göra det utan att någonting distraherar dig.

Okej nu så ska jag spela Oz @nother Life den lilla stund jag har tid för det mellan omgångarna ner till tvättstugan. 

Johanna out!!!!!!!!!!!!!   

Älskade hund

Vad jag har lärt mig de senaste dagarna med Millas hund Stacy är att du måste verkligen ha tålamod och detta är en bra övning eftersom jag en dag vill själv ha en hund, men det kan vara lite pinsamt med Stacy då och då. 

Andra gånger så är hon så förtjusande att du skulle kunna äta upp henne. Ända sedan hon kom hit har hon av någon anledning velat under en specifik del av soffan. Idag så upptäckte vi exakt varför:

http://youtu.be/kcM5z7zwBlw

Tidigare under dagen gick vi bort till Hundbiten och väl där så frågade jag dem vad de trodde om Stacys plötsliga aggressiva beteende borta i hund gården. De sa att det nog inte var någonting fel med henne och att jag kunde fortsätta ta med henne dit, men att ha henne kopplad tills hon visar ett bättre uppförande. 

Jag gjorde som de sa och denna gången kom jag förberedd, det var i alla fall vad jag trodde. Tänkte att eftersom hon skulle vara i koppel så var det ingen idé att ta med hennes leksaksring, kanske var detta det andra misstaget jag gjorde. Det första var att ta med henne dit över huvud taget. Allting gick super bra till en början.

De andra hundarna hälsade på henne och hon lät dem också hälsa på henne. Då en gammal klasskompis, Patrick, kom med sin hund så reagerade jag lite grann och var på min vakt eftersom detta var samma ras som den hund som igår retat upp henne och fått henne vansinnig. Jag gjorde ett bra val i att vara på spänn för inom loppet av två minuter så slog hon över till totalt aggressiv. 

När Patrick tog fram en leksak för de andra hundarna så gick allt åt helsike. Hon skällde som besatt och ingenting fungerade. Jag försökte att dominera henne, men det gick inte. Jag försökte att distrahera henne med godis, inte heller detta fungerade. När en av ägarna började se 'ner' på Stacy så kände jag att nu är det nog för idag, detta går inte helt enkelt. 

Kanske skulle detta kunna betraktas som en dålig grej men nu så vet vi i alla fall att den pitbull som vid ett tillfälle satte Stacy på plats hemma i Stockholm har satt sina djupa spår i henne och hon håller definitivt ett stort agg emot den rasen. 

När Milla kommer hem så får jag prata med henne och se vad hon säger om det hela. När allt kommer omkring, vad kan vi göra egentligen? Jag ska nu ta och googla lite grann och se efter om jag kan finna lite tips på hur vi ska hantera denna situationen eftersom vi kan inte direkt undvika alla pitbulls som man kan stöta på.    

En aningen långtråkigt

Att denna dagen började lite intressant kan jag ju lugnt säga. Jag och 'frun' var ute och gick med Stacy på morgonen och skulle då hålla i Stacy under tiden som Milla gick in och köpte frukostfrallor och varsin kaffe till oss båda och vad händer? 

Jag tappar kopplet precis som Stacy får syn på en annan hund på andra sidan vägen. Första turen var att hon inte blev påkörd och det andra var att hunden som hade väckt hennes intresse fick henne att faktiskt stanna. 

När 'frugan' kommer ut igen så tar vi med oss vår frukost till hund gården och låter henne springa löst där inne. Det var ett helsike med spring och fart på henne och den nye lekkamraten Kotte. Förhoppningsvis så är han där imorgon när jag tar med Stacy själv till gården och låter Milla sova in.

När Stacy och Kotte äntligen lugnat ner sig så händer det igen. En liten flicka utanför gården fångade Stacys uppmärksamhet och vips så var Stacy på andra sidan stängslet (är man en liten hund så är man). Denna gången var det lite problematiskt att få in henne igen men det gick efter ett tag.

När vi ska gå hemåt är det dags för Milla och tappa kopplet och Stacy sticker iväg igen till ett par barn i närheten. Som tack vart var så fångade den äldste av dem upp kopplet åt oss. Vi kom hem utan att hon rymde en fjärde gång, vilket är väl huvudsaken antar jag. Eller att hon inte blev påkörd. 

Stacy och Kotte

Så långt var min morgon intressant antar jag att man skulle kunna säga, men sedan går jag till jobbet. Inom en timme efter det att jag börjat jobba så är jag klar för dagen och bara lite småsaker kvar att ta itu med den artikeln. Imorgon så blir det att jobba på reportaget om resan i Danmark. 

Om jag jobbar med två artiklar på samma dag så kan det sluta i att det blir en enda röra, speciellt när de har två olika ämnen omkring dem.

Så vad jag har gjort den närmsta timman har varit att sitta med två andra och titta på klipp på Youtube och sannerligen fått oss ett antal goda skratt med klippen från It Only Hurts When I Laugh. Finns nog ingenting annat som verkligen får mig att skratta så mycket som den där serien. Haha. Se efter vad du själv tycker. 

http://youtu.be/cNs8g8K4qRs
 

En bra söndag

En bra söndag kan se ut olika för olika personer. För somliga är det rätt lag som vann på teve, för en annan kanske det är utan någon som helst tar och besvärar en, för somliga är det en dag då du fick ett bra besked om någonting, men för mig är en bra söndag så här...

Si sådär början när du sovit för länge, men dagen blir genast bättre när man tar och äter lite frukost, bäddar, klä på dig myskläder, slår på Sex and the City och gör tre armband för din samling av smycken då du inte längre kan använda mycket än just plastsmycken.

Vad som gör dagen ännu bättre är att när klockan är två och din pappa kommit för att hämta upp dig för familjemiddag och du vet att du kan ta med ett last med smutstvätt hem till dem så att du har lite granna rena och fräscha kläder till jobbet nästa dag.

Sedan så tar du och ler väldigt stort när din mamma har gjort din favorit middag; fläskkotlett med champinjon sås och ugnsstekta rotfrukter och potatis. Mums!

Eftersom du vet att det snart kommer att gå väldigt snabbt till din födelsedag så tar du och sätter dig ner, tittar i Jotex katalogen och gör en ytterst allvarlig och framför allt viktig, födelsedagspresents önskningar. Då upptäcker du också att du har, utan ens en gång så mycket som haft en tanke på det, så har din stil i hemmet smugit sig på dig och vad är det som du märker att du gillar? Jo just det; vintage.

Efter maten, födelsedagspresents listan och efterrätten så åker du och din mamma till Citygross och handlar hem matvaror till dig själv, 'frugan' och det lilla fyrbenta barnet.

Väl hemma så märker du att din 'fru' inte kommit hem ännu efter sin övernattning hos en väninna, barnet är med dem. Detta ger dig ett perfekt tillfälle att hänga upp den rena tvätten på tork då denna är långt ifrån torr, diska, springa ut med sopor, plocka upp matvaror, städa lite grann och precis slå på teven då 'frugan' kommer hem. 

Som den perfekta partner du är så pratar ni och går sedan ut på promenad med det lilla fyrbenta barnet, du står vackert kvar vid en fontän med barnet under tiden som din 'fru' går för att köpa lite mat som inte var med på listan och sedan går ni hem, äter, går ut med barnet en sista gång och bråkar sedan med barnet att det är tid för sängen och inte att leka nu.

Sist av allt går du online på ditt favorit online spel och pratar med din blivande make. Kan ens liv bli mycket bättre för denna dagen? Jag tror i alla fall inte det för detta var min dag och jag känner mig så till freds med mig själv och kan inte sluta le för mig själv.

P.S. Detta är min fru och mitt barn:

Milla

Stacy

  

Till månen och tillbaka

Kanske finns det de som verkligen skulle hata att läsa detta eftersom detta handlar om ren och sann kärlek.

Om den personen som får dig att flyga till månen och landa tryggt hemma på jorden igen, den där typen av kärlek. 

Jag har haft, för första gången på en månads tid en helkväll med min "raket". När man får en sån här kväll, det är då du verkligen inser vad som betyder någonting. Just nu så är jag glad och känner mig så tillfreds att jag skulle kunna sväva, men tyngdlagen vinner väl antar jag (som vanligt).

Nu så ska jag ta och göra mig i ordning för sängen och somna med ett leende på läpparna då min sista tanke kommer att vara på Muhanned.

Mitt gamla jag är tillbaka!!!

Vem var jag för några år sedan? Det är nog kanske en fråga som vi alla ställer oss själva någon gång under livet och vad vi kommer fram till är att vi på något vis längtar tillbaka till den tiden. Jag har många gånger längtat tillbaka till mitt gamla jag då jag var fram för allt smal, men det kommer jag inte få tillbaka. Det var i alla fall vad jag trodde.

I vanliga fall så sitter jag framför datorn hela dagarna i ända, men sedan igår då Milla kom med Stacy så har jag inte suttit vid datorn så hemskt mycket. Vi satt igår och tittade på Baksmällan, så sjukt rolig. Men idag när vi steg upp så var det; klä på sig, ta med sig Stacy till hundgården en bit bort och där satt vi med flera hundar som sprang runt omkring oss och tiggde av våra frukostfrallor. 

I alla fall.. efter det att vi kom hem igen så spelade vi ett sällskapsspel Life och snackade lite grann, gick ut igen med Stacy och sedan gick vi och handlade hem mat för pastasalladen. 
Igenom pratstunderna kom vi fram till en sak; eftersom Milla ska jobba hela veckan så är det inte särskilt smidigt för Stacy att få sova en natt här och en natt där så under denna kommande veckan så har jag Stacy att gå ut och gå med om kvällarna när Milla jobbar.

Vid tvåtiden kom Anna och åt middag med oss. Efter maten så packade Milla ihop sina och Stacys saker för att sova hos Anna eftersom de hade redan bestämt det, men sedan så kommer de att vara här hela veckan. Jag och Milla kommer inte direkt tröttna på varandra eftersom det är bara någon timma som vi hinner och ses tack vare olika arbetstider.
Det var ganska så bra att Milla skulle sova över hos Anna i natt. Muhanned har LOVAT mig denna dagen och gör håller inte han sitt löfte då vet han att han ligger illa till. För första gången så bråkade han inte med mig utan faktiskt förstod vad som var problemet. Håller han detta löftet så kommer inte jag vara särskilt social med Milla ikväll och det kan ju bli lite långtråkigt.


Okej nu så ska jag ta och titta på Sex and the City och vänta på att min älskling ska dyka upp. Med halva disken avklarad och städningen helt klar så tycker jag att jag har gjort mig förtjänt av denna stunden ^_^
     

Frustrerad!!

Okej jag hatar att vara den person som jag är nu.
Visst, känslan att vara kär är härlig men detta tar på mina krafter. Han lovade mig en dag med honom och sedan skulle han på genrep med bandet och skulle också hämta ut sitt ID. Men jag hörde aldrig av honom.


Kanske det är att jag inte är van vid denna typen av förhållande efter att ha varit i ett tre år långt förhållande där det i slutänden nästan var som om du var fången. Med Jason så var det det alltid att jag skulle vara online klockan 18:00 för att prata med honom och med tanke på tidsskillnaden så argumenterade jag inte om det i början, men det var ett problem. Innan klockan sex på dagarna jobbar ju alla och då kunde man inte direkt umgås med någon. Om jag försökte vara någon annanstans efter klockan sex så sa Jason att det är okej, men jag kunde höra på hans röst att det var långt ifrån okej.

Så min fråga är lite grann.. har jag blivit helt hjärntvättad eller har jag anledning att vara upprörd över att jag inte sett Muhanned på nästan en månad? Okej det är lite att ta i, men det är nästan en månad sedan jag var i Danmark och sedan dess har jag knappt sett honom. Han har hela tiden varit upptagen. Eftersom han älskar musik så mycket försöker jag att stötta honom, men förtjänar inte jag i alla fall lite tid med honom? 

Igår så fick jag en inbjudan till någonting på baren Harrys här i stan och jag vill verkligen gå, men alla mina vänner är i princip på smällen, har barn, jobbar eller umgås med fel personer (i alla fall anser jag att de gör det). Jag ska försöka hålla mig sysselsatt och inte försöka kontakta Muhanned för jag är så trött på att vara den enda som verka ta kontakt. Istället så ska han få springa efter mig. Bara önskar att jag var mer kreativ med vad jag ska göra för att hålla mig sysselsatt. Träna är väl bra, men det går så snabbt att träna.
Få se vad jag kan hitta på. Måste ju finnas någonting man kan göra eller hur? 

Klurade ut det

Okej, jag har tänkt på det där problemet med hur jag ska göra för att få bloggen bättre och inte för mycket text. Jag hoppas i alla fall att detta kommer att fungera. Enda sättet som jag kan komma på är att få bloggen att handla om både min vardag och att leva med mina två handikapp.

Ibland kan det nämligen vara väldigt svårt att veta vad som är relaterat till min ADHD och Aspberger Syndrom och vilket som inte är det eftersom dessa två handikappen är med mig varje dag. 
Ju mer jag tänker på det desto mer logiskt verkar det att göra detta-är-mitt-liv-blogg. 
Förhoppningsvis så kommer jag inte att förlora andras intresse i bloggen. 
 

Hur?

Det är lite av och till underligt hur mycket som passerar mig. Klockan är sju på morgonen och jag har fortfarande inte kunnat få en enda blund i ögonen. Mitt huvud har snurrat runt flera saker, men de topp fyra är följande;
1) Vad 'Ulrika' sa till mig igår.
2) Sex and the City stil
3) Vart är Ozzie?
4) Vad ska jag köpa hem för mat?


Följande här är en redovisning över dessa fyra punkter.1) Vad 'Ulrika' sa till mig igårJag sprang på henne med hennes sambo och hennes sambos dotter tidigare på stan och två timmar senare så ringde hon mig och bjöd mig på ett You & Me party. Hon är gravid och jag kunde inte vara lyckligare för hennes skull. Efter allt som hon gått igenom de senaste åren så kan jag ärligt säga att jag är lycklig att se det hela få ett lyckligt slut.
Jag och Ulrika är väldigt olika men jag kommer för evigt se henne som en av mina närmaste vänner. Våra olika livsstilar gör att vi glider isär en hel del men det gör inte mig någonting speciellt.
Hon verkade bli förvånad över att jag faktiskt börjat skriva en blogg, detta är faktiskt mer hennes grej än min. Småpratade lite grann och så sa jag till henne att det är lite svårt att skriva en blogg om mina två handikapp eftersom för mycket text gör det tråkigt. Jag trodde inte att hon lagt någon vidare större vikt eller notis på mina handikapp, men det hade hon och detta berörde mig. "Ja, det är ju ingenting direkt som syns." Dessa orden fick mig att inse hur lyckligt lottad jag är att ha en så god vän.
2) Sex and the City stilCarrie Bradshaw är helt klart en stor inspirationskälla för mig. Jag vet att hon inte är en verklig person men karaktären, eller faktiskt alla karaktärerna i Sex and the City är väldigt färgstarka. Jag beundrar dem för flera saker; karriärerna, vänskapen, kärleken, de väldigt olika karaktärernas personligheter och sist men absolut inte minst kommer det starka ämnet sex. Jag har inte sett i någon serie att de lyckats med detta hela konceptet. Dessa fyra kvinnor kan prata om detta som om det vore ingenting märkvärdigt och sanningen är faktiskt den att det inte är någonting märkvärdigt med det heller, det är ju en sån stor del av vårt liv. Så varför är det så svårt att skriva eller tala om det i det öppna?
3) Vart är Ozzie?Nej, inte sångaren, min pojkvän från USA. Han har likspm en liten förmåga att försvinna lite titt som tätt, men jag fick mitt svar får någon timma sedan. En polare hade precis kommit hem ifrån Hawaii så de hade umgåtts hela dagen. Så då var den gåtan löst.
4)Vad ska jag köpa hem för mat?Inte säker ännu, få se vart min plånbok leder mig..Anledningen till alla dessa random grejerna är nog ganska så enkla; jag kan inte stänga av huvudet. Jag är klarvaken och kan verkligen inte somna. Om någon så väl ta en stekpannan och slår till mig med så kommer jag säkert bara att få väldigt ont i huvudet men ingenting mer. Varför kan ingen forskare hitta en nerv inom oss människor som säger Var god och somna in om 10 minuter och vakna på angiven tid? Skulle inte det vara så mycket enklare?
Om jag hade en sådan nerv så kanske jag skulle kunnat ha listat ut på ett bättre sätt vad jag ska handla hem för matvaror.

Hur kan vi en enda person ha så många frågor som springer omkring i huvudet? Hur kan detta vara hälsosamt? Hur får jag ro och somna för att få den sömn som en normal person kräver? Hur???????

Tankar omkring kunskap...

Lite grann då och då kan jag oroa mig eftersom jag vet att ADHD och Aspberger Syndrom är ärftligt. Jag vill ha barn men en del av mig är livrädd för att mina barn ska få gå igenom ett värre helvete än vad jag gick igenom som liten då kunskapen om ADHD och liknande handikapp inte fanns.

Å andra sidan så har ju vetenskapen kommit långt på bara 10 års tid. För 10 år sedan berättade de som hade fastställt att jag hade ADHD, att jag hade lite andra symptom som krävde vidare utredning. De har inte då kunskapen om detta där jag bor så jag var tvungen att sätta upp mig på en lista i Lund där väntetiden var ungefär 3 års tid.

Under den tiden som jag väntade så blev saker och ting värre. Jag gjorde det stora misstaget att berätta får någon i min klass, som jag trodde var min vän, att jag hade ADHD och att jag medicinerades för det. En dag flera månader senare så var det oerhört stökigt i klassrummet och jag blev arg och till slut bad dem alla att hålla käften, bokstavligt talat var det vad jag sa, och den så kallade vännen ställer sig upp och frågar inför hela klassen ifall jag hade kommit ihåg och ta min medicin eller inte. Så nu visste ju hela klassen att jag var lite 'speciell'.

Framåt slutet av gymnasiet så gick jag in i väggen totalt, jag mådde jätte dåligt och blev inlagd på psykiatrin, vilket var det bästa som hade hänt mig. Där inne fick jag äntligen den hjälpen som jag behövde. Jag fick bearbeta chocken om att bli diagnostiserad med ADHD som jag inte tidigare hade fått en chans till.
Du förstår, när jag blev diagnostiserad så var det för de läkarna som om att de sa "Okej du har ADHD, deal with it". De var väldigt känslokalla på denna punkten. Kanske det var för dem ingen större grej men för mig var det en hel värld som raserades. Min personlighet hade ett namn helt plötsligt och det var som ett slag i magen med rakblad till knogar.

När jag var inlagd på psykiatrin så framgick det tydligt för de som jobbade där att jag var i stort behov av att få utredning i Lund gjord så snart som möjligt. Så mina föräldrar började ringa in. I början på året var jag nummer 5 på listan, sedan nummer 3 och sedan nummer 2 så vi var beredda på att få en kallelse vilken dag som helst, men den kallelsen kom aldrig. Ytterligare en sak som man bör veta om mig är att jag har extremt svårt att lita på andra efter så många som brutit löften och förtroenden för mig. Så vi ringde till Lund för att se vad som tog så lång tid. De berättade då att de hade kontaktat överläkaren här i kommunen för den öppna psykiatrin, som hade sagt till dem att den undersökningen kunde de göra själva här i stan. Enligt henne så hade hon redan kontakt mig och min föräldrar angående detta och att vi hade gått med på att stryka mig ifrån denna listan, men det var ren och skär lögn. Inte nog med att hon hade strukit mig och ljugit för läkarna i Lund om det, men hon hade inte ens en gång satt upp mig på en ny vänt lista här i stan.

Då vi kontaktade henne, vi alla var vid den här punkten förbannade och jag anmälde henne till förtroendenämnden, så hade hon inte ens en gång så mycket som satt upp mig på den nya väntelistan här i stan och det var minst ett halvårs väntetid. Jag fattar inte hur den här människan tänkte. jag hade kunnat fp en tid i Lund redan inom en månad efter det att de hade ringt henne, men hon satte upp mig på en ny väntelista som skulle ta längre tid.
I vilket fall som helst så fick jag en skriftlig ursäkt ifrån henne, med ännu fler lögner. Säga vad man vill om läkare men de är fanken inte smarta att ljuga till en patient med en politiker till pappa. Det krävs mycket för att reta upp mina föräldrar men de var råförbannade på henne.
Jag fick i alla fall ny tid och fick gå före alla andra i väntelistan här i stan för utredningen. Denna gången fick jag diagnosen Aspberger Syndrom, men den killen som utredde detta var 100 gånger bättre än de läkarna som hade gett mig diagnosen ADHD. Denna killen satt hela tiden och printade in i huvudet på mig att det är INGENTING som är fel med att ha denna diagnosen och när jag fick den diagnosen så var jag glad. Han var en duktig och väldigt försiktig med detta. Han tog hänsyn till mina svårigheter att lita på folk, som vi det laget var 10 gånger värre än vanligt.

Det har nu gått ungefär 9 år sedan jag fick diagnosen ADHD och 5 år sedan jag blev diagnotiserad med Asperger Syndrom. Vad som gör dessa i mitt fall stor skillnad är hur jag fick beskeden. Jag slåss hårdare att acceptera ADHD än Aspberger eftersom läkarna då var så okunniga. Kan du tänka dig att 4 år kan förändras så mycket? Jag trodde inte det och nu idag så har jag en större respekt än någonsin förr för läkare.
Dock finns det en detalj; Tro inte att du kan lita på läkare, jag gjorde och jag och min familj blev hårt drabbade av hur en person betedde sig. Det som är det mest otroliga är nog att hon faktiskt blev befordrad och flyttade till Lund. Kan du tro det? Nej, det kunde inte jag heller.

Förhoppningsvis så växer de andra läkarnas förstånd i takt med deras vetenskap och inser att de måste ta först och främst hänsyn till patienten.

Rutiner överallt

Visst har jag tänkt på detta förut men kanske inte så pass mycket att jag faktiskt skrivit om det.
Mina vardagliga rutiner är någonting som jag är djupt beroende av eftersom det annars kan rasera hela min vardag i stort sett. En enda liten sån där inpuls sak kan göra att jag måste börja om mina rutiner helt. Det är svårt att förklara men jag måste verkligen ha det på ett speciellt sätt annars så blir det förbaskat svårt.

Det enda som är tråkigt med det hela är hur pass lång tid det tar. Idag så kommer allt ta ganska så lång tid eftersom jag har disk sedan igår, vika tvätten från igår, bädda sängen med rena sängkläder, dammsuga och springa ut och in till soprummet.
Inget kul att göra,jag vet men det känns bättre när det är gjort. Lika bra att börja antar jag. Ju förr jag får det gjort desto snabbare kan jag spela mitt vardagliga spel.

Små överraskningar bra eller dåliga?

Ja det kan man nog säga att hela min fråga är omkring.

Du förstår det är så här för mig att jag inte klarar av överraskningar. Det var i alla fall vad jag trodde tills idag.
Detta inlägg kan nog hamna under två olika kategorier men jag ska nog ta den på hobby eftersom det är väl just det som det handlar om.

Något som jag kämpar med varje dag nu för tiden är att hålla kvar mitt intresse. Jag har många intressen men grejen är den att jag inte klarar av att behålla dem en längre tid eftersom jag lätt drabbas av att vara så fruktansvärt uttråkad.
Så sedan ungefär 3 ½ år tilbaka har jag pendlat mellan två olika online spel; Oz @nother Life och Wonderland Online. Jag skämtar inte när jag säger detta att jag tröttnar på spelen efter max ett halvår, max.
Fast denna gången när jag kom tillbaka till Oz @nother Life så svor jag och lovade dyrt och heligt till vänner, som jag för visso inte talar så mycket med idag men ändå. Saken med denna är att jag vill bryta ett mönster för att jag vill inte vara den som blir så lätt uttråkad. Så vad gör man? Man bygger upp olika mål, vilket jag har gjort. Och detta började jag tröttna på för ungefär två månader sedan.

Men för två månader sedan så träffade jag noosh, Muhanned.
Och ja kanske ni andra som läser detta säger att "haha ett förhållande online. Vilken tönt och bla bla bla" men jag bryr mig inte. Vi har alla rätten till våra egna åsikter, inte sant?
Vilket fall som helst så är vi tillsammans och han gav mig extra motivation att fortsätta spela Oz. Saken är den att han har hjälpt mig att fortsätta. Det har varit många motgångar som gjort att jag velat sluta spela, men saken är den att jag kan inte. Ska det vara så hela mitt liv? För varje minsta lilla motgång ska jag ta och krypa in under en sten och gömma mig eller ska jag ta itu med problemet och agera som en vuxen person?

Sedan några veckor tillbaka har Muhanned och hans vänner övat inför ett gig som är imorgon, om jag inte räknat helt och hållet på tok fel. Och sedan en vecka tillbaka så har han haft svårt att ta sig online vilket har satt lite svårigheter för oss men inget som vi direkt bråkat om. Men under den tiden som han varit borta så har jag blivit deprimerad och velat sluta spela Oz.
Igår så gick jag miste om en mix. Det är bara att försöka igen, och det är väl en del av motivationen antar jag. "Försök igen, misslyckas igen. Misslyckas bättre" (Samuel Beckett).  Poängen är den att trots detta så ville jag verkligen inte fortsätta, jag ville bara sticka, men jag gjorde det inte. Jag fick bli kreativ, igen. Idag var det som om en del  av den tanken som jag haft att sluta spela om det inte händer någonting som gör det hela lite roligare.

Det hände någonting som gjorde det roligare; ett datafel i en av de två servrar som håller spelet igång.
Visst, detta kan lätt åtgärdas och allt det där, och många tycker nog att ett tekniskt fel i ett spel är väl inget vidare kul. Det beror på hur man ser på det. Det här felet gör att om du till exempel fiskar (det är vad spelet går ut på förresten) och du sedan ska logga ut, när du kommer tillbaka in så har du förlorat allt det som du tjänat in i experience för att gå upp i level.
Spelet är också uppbyggt på att du kan använda dig av skills, men detta kostar spelpengar och det är då ganska dyrt. Men med det här tekniska felet så kan du använda dessa skills utan att det kostar dig ett enda litet guldmynt. Så just nu så har jag fått ihop så mycket pengar att jag känner mig som en början till att simma i pengar som Joakin Von Anka haha.

Det som jag menar med allt detta är att jag är glad att jag inte gav upp bara för att jag är uttråkad. Jag finner kreativa sätt att stå ut med detta för Muhanneds skull och det är värt det. Så man ska aldrig ge upp, man ska bara försöka och försöka.
Det andra är också att vanligtvist så gillar jag inte överraskningar, som jag nnämnde tidigare, men detta var faktiskt en varmt välkomnad överraskning.

Om bloggen

Jag vet inte hur många det är som bloggar om sin adhd och Aspberger Syndrom, men jag har bestämt mig för att börja göra en eftersom jag finner fler och fler personer för varje vecka som är fascinerade över dessa två handdikapp som jag råkar vara född med.

Här på denna bloggen tar jag och delar med mig om allting som händer i mitt liv som kan vara lite extra svårt eller ibland till och med lättare.

Att vara född med dessa två handikapp är både en välsignelse och ett levande helvete. De som säger att de förstår gör verkligen inte det. De vet inte hur det är att leva efter ett liv i böcker och varje dag kämpa för saker solm de tar för givet.
Bara för mig att missa att göra disken när jag stiger upp kan göra att hela min vardag förstörs. Kanske för er kan låta som en överdrift men det är det inte, inte ens en gång lite.

Som sagt var så kommer jag att skriva så mycket som möjligt för jag vet att detta kan faktiskt hjälpa andra att kanske förstå lite bättre hur det är att leva med detta och hur det är med att leva med ett handikapp, men att försöka varje dag tänka positivt. En daglig utmaning.