För tre dagar sedan så hände allting och så snabbt det gick.
Egentligen började det redan på måndag kvällen snart efter Tina hade gått. Vi bjöd henne över på fika för vi var väldigt säkra på att inte Milla skulle få till det datum hon var beräknad. Milla började klaga över fruktansvärda magsmärtor vid nio tiden efter att Tina hade gått.
Jag stannade uppe sent med Milla och tittade på Alive med henne. När filmen var slut trodde hon bara att det var att hon var hård i magen så vid två tiden gick jag och la mig. Klockan var nog åtta på morgonen när jag vaknade av att hon spydde så jag trodde verkligen att det bara var att hon hade ont i magen och kanske lite kunde bero på all nervositeten om när det hela skulle sätta igång.
Klockan nio kom jag tillbaka från promenaden med Stacy och fann henne i svåra smärtor. Det var då jag förstod att det inte var något med hård i magen utan att det var någon form av värkar men eftersom inte Milla trott att det var värkar så kunde inte jag avgöra om det var förvärkar eller de riktiga värkarna. Så vad fick jag göra? Jo jag fick gå på känsla och tiden. När jag upptäckte att det var fem minuter mellan värkarna så ringde jag Tina och sa till henne att jag tror att Milla är på G nu.
Tio minuter senare var Tina här och började ta hand om Milla under tiden som jag pratade i telefon med mödrar vårdcentralen för att avboka den tid Milla hade med sin barnmorska. Under tiden som jag hade kvinnan som jag avbokade tiden med, så passade jag på att fråga om hur vi skulle göra. Hon hörde hur Milla skrek och när jag berättade att Milla hade spytt två gånger så sa hon till oss att ringa till förlossningen med en gång och ta oss in så snabbt som möjligt.
Så jag ringer till förlossningen och förbereder dem på att vi är på väg och sedan ringer jag till ZON taxi. Han var på plats snabbt och vi fick en liten utmaning för oss. Vi var tvungna att få på Milla ett par byxor vilket var lättare sagt än gjort då hennes värkar var nu nere i tre minuter. När vi väl fått på henne byxor så flyger jag nerför trappan och ut till bilen och...ja jag tror jag skrek till honom vad som hände. Han lämnade bilen med nycklar och allt för att hjälpa till.
Med tanke på hur ont Milla hade så hade jag och Tina aldrig klarat av att ta henne ner till bilen själva. Det ironiska med detta är att inte bara hjälpte den här killen till och ta henne ner till bilen men han kände henne också. Tina springer ner före mig eftersom jag måste släppa ut Stacy från det rummet hon var inlåst i och lugna ner henne innan jag kunde ta väskan och springa efter ner till bilen. Jag trodde att jag skulle få panik men måste väl ha agerat på något sätt i ett lugnt sätt eftersom jag lyckades och snabbt lugna ner Stacy, låsa och sedan kuta ner till taxin.
Väl i taxin så sätter killen på varningsblinkisen och han kör, jag tror inte jag vill veta hur fort exakt och inte heller vill jag få honom i trubbel eftersom jag vet inte om man verkligen får använda en kvinna i värkar som en ursäkt. Men oavsett vilket.... om inte det hade varit för honom så hade Milla fött i bilen och inte på förlossningen.
Vi anlände till förlossningen klockan 11:30 och blev förda till sal 5. Vi bara slängde väskorna på golvet och fokuserade oss nu på Milla till en viss del.
Eftersom jag trodde att hon inte skulle föda ännu på en stund (så många som sagt att är det ens första förlossning så tar det med stor säkerhet flera timmar innan arbetet verkligen sätter igång) så jag passade på att ringa lite telefonsamtal och när jag var klar går jag in i salen igen och ser hur bebisen var i själva verket redan i full gång med att komma ut.
Efter detta så minns jag inte allt, men vad jag minns är att jag nog befann mig i chock. Inte hade jag trott att det skulle gå så här snabbt. Jag trodde inte att det jag sett någon minut tidigare varit barnets huvud utan någonting annat, även Tina som är mor själv trodde inte först att det var huvudet.
Klockan 11:41 tisdagen den 13e december 2011 såg och hörde jag någonting fantastiskt. Camilla som är som min egna syster födde en underbar liten ängel som ska heta My Madicken Andersson. Sjuksköterskorna som var med inne med oss; Agnetta och Lena var underbara. Utan dem så vet jag ärligt talat inte hur vi hade lyckats med allting. De hade allting redo för oss, men även de själva var riktigt förvånade över hur snabbt allting hade gått. 11 minuter är nog ett rekord bland försföderskor tror jag, det är så det låtit på de barnmorskor och sköterskor som vi träffat hittills.
Visst finns det så klart mycket som jag aldrig kommer glömma men det som var störst för min del var nog när jag höll i lilla My och hon nös en sån kraftig nysning och det var då som jag insåg att detta är den lilla som jag sagt god natt till varje kväll under två till tre månaders tid i Millas mage och där var hon nu i mina armar och nös. Precis när hon nös tittade jag upp på klockan. Tiden 12:06 kommer för evigt sitta kvar i mitt minne.
 |
| My Madicken Andersson cirka 3 timmar gammal |
Tina är mamma sedan tidigare som sagt och jag tror Milla behövde det mest. Plus vi hade ju Stacy hemma som måste ut och rastas. Sanningen och säga är den att inte Stacy fått någon ordentlig promenad under denna tiden som vi haft med bebis och göra, men det går inte att göra så mycket åt.
Men Tina skulle på ett möte som hon inte kunde avstyra igår så jag åkte tillbaka in och var med Milla och My hela dagen fram tills klockan sju och tog sedan bussen hem, man kan ju som sagt inte lämna en hund ensam hur länge som helst.
Under den tiden som jag var där igår så kändes det otroligt. Nog för att mina systrar har två barn var men jag har aldrig fått vara riktigt delaktig men Milla låter mig med glädje hålla My hur mycket jag än vill. När jag höll i My och vaggade henne fram och tillbaka till sömns i min famn så satt Milla bara och log.
Det var under tiden som Milla var på toa som jag började sjunga lite för att lugna ner My som det hände en sak. Så fort jag började sjunga så slog hon upp ögonen och tittade på mig precis som om hon kände igen min röst så jag måste nog ha sjungit en hel del under Millas graviditet.
Klockan är nu 14:21 och jag har en lägenhet som måste grund städas för deras hemkomst, vilket vi tror blir imorgon någon gång. Plus att jag ska, förhoppningsvis, ta med Stacy till hundgården så hon får springa av sig en massa massa energi.
Hoppas jag hinner allting i alla fall...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar